Forum för valpköpare

Läs eller skriv i vår gästbok!

Om du vill skicka e-post till oss nyttja länken nedan

Uppdateringar:

Rasstandard

Malinois

Labrador retriever

Schäfer

URSPRUNGSLAND/HEMLAND: Belgien

ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Rasen är ursprungligen en vallhund, men är idag en brukshund (för vakt, försvar, spår osv) och mångsidig tjänstehund liksom familje-hund.

BAKGRUND/ÄNDAMÅL: Vid slutet av 1800-talet fanns i Belgien ett antal vallhundar av skilda typer och olika pälsvarianter. En grupp ledd av professor A. Reul från veterinärmedicinska högskolan i Cureghem bildades för att bringa lite ordning och A. Reul kan anses vara den verklige pionjären och grundaren av rasen.

Rasen antogs officiellt 1891-1897. År 1891 bildades en rasklubb i Bryssel och samma år organiserade professor A. Reul en granskning av 117 hundar i Cureghem, vilket gjorde det möjligt att uppskatta numerären och att välja ut de bästa individerna. De följande åren påbörjades ett avelsurval bl.a. genom att linjeavla på vissa hanhundar.

År 1892 presenterade rasklubben en första mycket detaljerad ras-standard. Bara en enda ras med tre pälsvarianter blev tillåten. Då rasen var den vanlige mannens hund och därför utan status var det först år 1901 som de första belgiska vallhundarna blev registrerade hos den belgiska kennelklubben.

Under de följande åren föresatte sig uppfödarna att ena typen och rätta till felen. Ungefär år 1910 hade den belgiska vallhundens typ och temperament blivit befäst.

Frågan om olika varianter och tillåtna färger har orsakat många schismer. Däremot har det som rör morfologin, temperamentet och anlaget för arbete aldrig orsakat någon oenighet.

HELHETSINTRYCK: Den belgiska vallhunden skall ha normala och harmoniska proportioner och utstråla elegans och kraft. Den skall vara medelstor med torr och stark muskulatur. Rasen skall vara kvadratisk, härdig, rustad för utomhusvistelse oberoende av årstid och de klimatväxlingar som är vanligt förekommande i Belgien. Med sina harmoniska proportioner och det stolt burna huvudet skall den belgiska vallhunden ge ett intryck av elegant robusthet, vilket bör vara ett utmärkande drag för en arbetande hund. När hunden döms i stående skall den ställa sig i en naturlig position utan att föraren rör hunden.

VIKTIGA MÅTT-FÖRHÅLLANDEN: Den belgiska vallhunden skall vara kvadratisk. Bröstkorgen skall nå till armbågarna. Nospartiets längd skall motsvara eller något överstiga huvudets halva längd.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR: Rasen skall vara vaksam och aktiv, mycket livfull och alltid redo till handling. Förutom sina medfödda anlag som vallhund har rasen också värdefulla egenskaper, som gör den till en utmärkt vakthund. Om så behövs, tvekar den inte att försvara sin husbonde. Rasen förenar alla de egenskaper man kan önska av en vall-, vakt-, skydds- och tjänstehund. Dess livliga och vakna temperament och dess självsäkra sinne, utan någon rädsla eller aggressivitet, skall avspeglas ikroppshållningen och det stolta och uppmärksamma uttrycket i de gnistrande ögonen. Man skall ha i åtanke "lugn" och "djärv" vid bedömning av rasen.

HUVUD: Huvudet skall bäras högt. Det skall vara väl utmejslat, långt men utan överdrift, ha raka linjer och vara torrt. Skallen och nospartiet skall vara ungefär lika långa, men nospartiet kan vara något längre vilket bidrar till det fulländade helhetsintrycket.

Skallparti: Skallen skall vara medelbred, i proportion till huvudets längd. Pannan skall snarare vara flat än rundad. Pannfåran skall vara föga framträdande. I profil skall skallens och nosryggens plan vara parallella. Nackknölen skall vara föga markerad. Ögonbrynsbågarna och okbågarna skall inte vara framträdande.

Stop: Stopet skall vara måttligt markerat.

Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart.

Nosparti: Nospartiet skall vara medellångt och gradvis avsmalnande mot nos-spetsen i form av en avlång kil. Området under ögonen skall vara väl utmejslat. Nosryggen skall vara rak. I profil skall den vara parallell med skallpartiets plan. Mungiporna skall vara väl tillbakadragna, dvs när gapet hålls vidöppet skall mungiporna vara stramt tillbakadragna.

Läppar: Läpparna skall vara tunna, väl åtliggande och välpigmenterade.

Käkar/tänder: Rasen skall ha ett komplett, regelbundet och starkt saxbett med vita och kraftiga tänder och välutvecklade käkar. Tångbett, som föredras av herdarna, tolereras. Avsaknad av två P1:or tolereras. M3 beaktas inte.

Kinder: Kinderna skall vara torra och flata, dock musklade.

Ögon: Ögonen skall vara medelstora, varken utstående eller insjunkna, lätt mandelformade, snedställda och bruna, helst mörkbruna. Ögon-kanterna skall vara svarta. Blicken skall vara öppen, livlig, klok och forskande.

Öron: Öronen skall vara högt ansatta, tämligen små, vara tydligt trekantiga och styva med spetsiga toppar och vara rakt upprättstående när hunden är uppmärksam. Öronbrosket skall vara väl avrundat i basen.

HALS: Halsansättningen skall vara tydligt markerad. Halsen skall ha viss längd, vara muskulös och bredare vid ansättningen i skulderpartiet. Den bärs tämligen upprätt. Huden skall vara åtliggande. Nacken skall vara lätt välvd.

KROPP: Kroppen skall vara kraftfull utan att vara tung. Kroppslängden mätt från skulderleden till sittbensknölen skall vara ungefär densamma som mankhöjden.

Överlinje: Ryggen och länden skall tillsammans bilda en rak överlinje.

Manke: Manken skall vara markerad.

Rygg: Ryggen skall vara fast, kort och välmusklad.

Ländparti: Ländpartiet skall vara kraftigt, kort, tillräckligt brett och välmusklat.

Kors: Korset skall vara välmusklat och endast lätt sluttande. Det skall vara tillräckligt brett, men utan överdrifter.

Bröstkorg: Framifrån sett skall bringan ha föga bredd, utan att vara trång. Bröstkorgen skall i sin helhet inte vara för bred, men i stället ha gott djup. Revbenen skall vara väl välvda i sin övre del.

Underlinje: Underlinjen skall vara lätt uppdragen i en harmonisk båge mot buken, måttligt markerad, varken för djup eller för vinthundsaktig.

Svans: Svansen skall vara väl ansatt, kraftig vid ansättningen, medellång och räcka minst till hasleden, helst längre. I stillastående bärs svansen hängande med svansspetsen lätt böjd i nivå med hasen. I rörelse bärs den högre, dock inte över rygglinjen, och böjningen i svansspetsen accentueras, utan att svansen någonsin bärs ringlad eller böjd åt sidan.

EXTREMITETER:

FRAMSTÄLL: Benstommen skall vara solid men inte grov. Muskulaturen skall vara torr och stark. Frambenen skall från alla sidor sett vara lodrätt ställda och framifrån sett absolut parallella.

Skulderblad: Skulderbladen skall vara långa, snedställda och väl ansatta. De skall bilda en tillräcklig vinkel mot överarmarna, idealiskt ca 110-115 grader.

Överarm: Överarmarna skall vara långa och tillräckligt snedställda.

Armbågar: Armbågarna skall vara fasta, varken lösa eller knipta.

Underarm: Underarmarna skall vara långa och raka.

Handlov: Handlovarna skall vara mycket fasta och torra.

Mellanhand: Mellanhänderna skall vara starka och korta. De skall vara så lodrätt ställda som möjligt eller endast aningen vinklade framåt.

Tassar: Framtassarna skall vara runda, s.k. kattassar med välvda och väl slutna tår. Trampdynorna skall vara tjocka och elastiska. Klorna skall vara mörka och kraftiga.

BAKSTÄLL: Bakstället skall vara kraftfullt utan att verka tungt. Bakbenen skall vara väl ställda. Sedda bakifrån skall de vara absolut parallella.

Lår: Låren skall vara medellånga, breda och mycket muskulösa.

Knäled: Knälederna skall vara belägna ungefär rakt under höftlederna och vara normalt vinklade.

Underben: Underbenen skall vara medellånga, breda och muskulösa.

Has: Haslederna skall vara måttligt vinklade och lågt ansatta. Hasorna skall vara breda och muskulösa.

Mellanfot: Mellanfötterna skall vara starka och korta. I ursprungslandets standard anges att sporrar inte är önskvärda.

Tassar: Baktassarna kan vara lätt ovala med välvda och väl slutna tår.Trampdynorna skall vara tjocka och elastiska. Klorna skall vara mörka och kraftiga.

RÖRELSER: Rörelserna skall vara livliga och fria i alla gångarter. Rasen är en god galoppör, men de vanligaste gångarterna är skritt och framför allt trav. Benen skall röra sig parallellt med kroppens mittlinje. Vid större hastighet närmar sig tassarna varandra. Travet är måttligt väg-vinnande. Det är jämnt och lätt med gott påskjut bak. Överlinjen hålls därvid mycket stram utan att frambenen lyfts för högt. Den belgiska vallhunden är ständigt i rörelse och förefaller vara outtröttlig. Rörelserna är snabba, elastiska och livliga. Hunden är kapabel till plötsliga vändingar i full fart. På grund av sitt kvicka temperament samt önskan att vakta och skydda har den en markant tendens att röra sig i cirklar.

HUD: Huden skall vara elastisk och stramt åtliggande. Läppkanterna och ögonkanterna skall vara kraftigt pigmenterade.

PÄLS: Pälsstruktur: Pälsen varierar i fråga om längd, struktur och färg hos de olika varianterna, vilket utgör kriterierena för varianterna tervueren, groenendael, malinois och laekenois. Hos samtliga dessa skall pälsen vara tjock, tätt åtliggande och av sådan struktur att täckhåret tillsammans med underullen ger ett utmärkt skydd.

Färg: Se under respektive variant.

Mask: Mask skall finnas hos tervueren och malinois. Masken skall vara väl markerad och helst omfatta över- och underläpparna, mungiporna och ögonlocken i ett sammanhängande svart fält. Minimikravet är att svart färg måste förekomma på öronen, ögonlocken och över- och underläpparna.

Svärtad ("charbonné"): Tervueren och malinois skall ha svärtad päls. Med svärtad menas att hårspetsarna är svarta vilket skuggar grundfärgen. Det svarta gör att pälsen skiftar, men det svarta får inte bilda stora fläckar eller ränder (tigrering). Hos laekenois är svärtningen inte så tydlig. För alla varianter gäller att lite vitt tolereras på bringa och tår.

STORLEK/VIKT:

Mankhöjd: Idealmankhöjd: hanhund 62 cm tik 58 cm

Tillåten avvikelse: - 2 cm, + 4 cm.

Vikt: Hanhund: ca 25-30 kg

Tik: ca 20-25 kg.

UNGEFÄRLIGA MÅTTANGIVELSER: Genomsnittliga måttangivelser för hanhund med en mankhöjd på 62 cm:

Kroppslängd (från skulderled till sittbensknöl): 62 cm

Huvudets längd: 25 cm

Nospartiets längd: 12,5-13 cm

FEL: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

- Tung helhet, avsaknad av elegans; för lätt eller klen; längre än hög, rektangulär.

- Huvud som är tungt, för kraftigt, saknar parallella linjer mellan skalle och nosrygg, otillräckligt mejslat eller ej tillräckligt torrt; för rundad panna; för markerat eller grunt stop; för kort eller smalt nosparti; konvex nosrygg; för framträdande ögonbryns- eller okbågar.

- Tecken på avpigmentering på nostryffel, läppar eller ögonkanter

- Oregelbundet placerade framtänder.

- Ljusa ögon; runda ögon.

- Öron som är stora, långa, för vida i basen, lågt ansatta, som lutar utåt eller inåt.

- Hals som är klen; kort.

- Kropp som är för lång; för vid bröstkorg (tunnformad).

- Manke som är omarkerad, låg.

- Överlinje: rygg och/eller länd som är lång, svag, svankig eller karp.

- Kors som är för sluttande; överbyggdhet.

- Underlinje som är djup eller för grund; hängbuk.

- Svans som är för lågt ansatt, för högt buren; svans som är formad som en krok; svans som är böjd åt sidan.

- Extremiteter med för lätt eller för tung benstomme; dåligt ställda ben från sidan sett (t.ex. för vinklade mellanhänder eller svaga handlovar), dåligt ställda ben framifrån sett (t.ex. hjulbenthet, fransysk benställning, utåtvridna armbågar osv) eller bakifrån sett (t.ex. för tätt eller brett ställda bakben, hjulbenthet, för tätt eller brett ställda hasor osv); för lite eller för mycket vinklad.

- Lösa tassar.

- Rörelser som är trånga, för kort steg, för lite påskjut, dålig kraftöverförning från ryggen, höga rörelser.

- Underull som är otillräcklig.

Hos alla fyra varianter: vit fläck i bringan i form av skjortbröst; vitt som sträcker sig längre upp än över tårna.

- Temperament: osäkra och hypernervösa hundar.

ALLVARLIGA FEL: - Avsaknad av en incisiv, en P3, en P2, tre P1:or.

DISKVALIFICERANDE FEL: - Aggressiva eller rädda hundar.

- Avsaknad av rastyp.

- Överbett; underbett, även om kontakt finns (omvänt saxbett); korsbett; avsaknad av en hörntand, av en P4 i överkäken eller M1 i underkäken, en molar (en M1 eller M2; M3 beaktas ej), av en P3 plus ytterligare annan tand eller totalt tre tänder (utom P1:orna) eller mer.

- Nostryffel, läppar eller ögonkanter som är starkt avpigmenterade.

- Hängöron; öron som utsatts för ingrepp av något slag.

- Avsaknad av svans; avkortad svans från födseln eller p.g.a. kupering; svans som bärs för högt och ringlad eller rullad.

- Avsaknad av underull.

- Färg: Alla färger som inte motsvarar de i standarden beskrivna; så stora vita fläckar i bringan att de går ända upp till halsen; vita tassar där det vita går upp på halva mellanhänderna eller -fötterna som sockor. Vitt på andra ställen än i bringa och på tår. Avsaknad av mask hos tervueren och malinois, även innefattat nosparti med ljusare färg än övriga pälsen.

- Mankhöjd som under- eller överstiger de i standarden angivna måtten.

NOTA BENE: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

TESTIKLAR: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

VARIANTER

A. LÅNGHÅRIG: Följande varianter betecknas som långhåriga:

GROENENDAEL

TERVUEREN

Päls: Pälsen skall vara kort på huvudet, på öronens utsidor och på neder-delen av extremiteterna, dock ej på frambenens baksidor, där lång päls från armbågen till handloven bildar s.k. fanor. Pälsen skall vara lång och rak på resten av kroppen. På hals och bröst skall den vara längre och rikligare och bildar där krage och krås. Öronöppningarna skall skyddas av tätt och mjukt hår. Håret vid öronens bas skall vara utstående och inrama huvudet. Lårens baksidor skall ha mycket lång och riklig päls, som bildar byxor. Svansen skall ha lång och ymnig päls, som bildar plym.

Fel: Päls som är ullig, lockig eller vågig; otillräckligt lång päls.

Färg: GROENENDAEL: Denna variant får bara vara enfärgat svart.

Fel: GROENENDAEL: Röda skiftningar i pälsen; grå byxor.

Färg: TERVUEREN: Tervueren får vara röd fawn med svärtade hårtoppar eller grå fawn med svärtade hårtoppar, bägge med svart mask. Röd fawn föredras. Den röda färgen skall vara varm och varken vara ljus eller urvattnad.

Fel: TERVUEREN: Grått (dvs utan svärtade hårtoppar); tigrerat; för ljus röd fawn; otillräckligt varma nyanser; avsaknad av svärtning eller svärtning i form av fläckar på kroppen; otillräcklig mask.

Allvarligt fel: Urvattnad färg anses som ett allvarligt fel.

B. KORTHÅRIG: Som korthårig betecknas:

MALINOIS

Päls: Pälsen skall vara mycket kort på huvudet, på öronens utsidor och nertill på benen. Den skall vara kort på resten av kroppen; mer riklig på svansen och runtomkring halsen, där den skall bilda en krage, som börjar vid öronbasen och sträcker sig ända till strupen. Dessutom skall lårens baksidor vara försedda med fransar. Svansen skall vara lätt borstig, men inte ha plym.

Fel: Halvlång päls där den borde vara kort; slät päls; inblandning av sträv päls i den korta pälsen, vågig päls.

Färg: Denna variant får bara vara röd fawn med svart mask.

Fel: Tigrerat; för ljus röd fawn; otillräckligt varma nyanser; avsaknad av svärtning eller svärtning i form av fläckar på kroppen; otillräcklig mask.

Allvarligt fel: Urvattnad färg anses som ett allvarligt fel.

C. STRÄVHÅRIG: Som strävhårig betecknas:

LAEKENOIS

Päls: Karaktäristiskt för denna variant är pälsens sträva och torra struktur, som är "krispig" och rufsig. Pälslängden skall i stort sett vara den-samma över hela kroppen, ca 6 cm. Pälsen skall vara kortare på nosryggen och framsidan av benen. Pälsen runt ögonen respektive runt nospartiet får inte vara så lång att huvudets form döljs.

Förekomst av längre hår runt nosen är dock obligatorisk. Pälsen på svansen får inte bilda fana.

Fel: Päls som är för lång, mjuk, lockig, vågig eller kort; inblandning av mjuka pälsstråk i den sträva pälsen. Alltför lång päls runt ögonen eller för långt prydnadshår längst ut på underkäken. Buskig svans.

Färg: Denna variant får bara vara röd fawn med spår av svärtning, huvud-sakligen på nosparti och svans.

Fel: För ljus röd fawn.

Allvarligt fel: Urvattnad färg anses som ett allvarligt fel.

Labrador retriever

Till toppen

Bakgrund och ändamål:
Rasens egentliga ursprung är höljt i dunkel och flera teorier finns. Tämligen säkert är att i början av 1800-talet överfördes till England från Labradorhalvön en ras som sedan genom inkorsningar givit dagens labrador retriever, den som erkändes av Engelska Kennelklubben som ras 1903.
Rasen har som sin huvudsakliga uppgift att vid fågel- och småviltjakt arbeta efter skott och då främst som apportör. Stor arbetslust, styrka och spänst i kombination med god följsamhet gör den väl lämpad för sina arbetsuppgifter.

Helhetsintryck:
Labrador Retriever är en starkt byggd, kompakt och mycket rörlig hund med bred skalle, bred och djup bröstkorg och brett och kraftigt ländparti och bakställ. Den är godmodig, mycket rörlig, har utmärkt luktsinne, är en god apportör och har passion för vatten. Labrador Retriever är en anpassningsbar och tillgiven följeslagare.
Till temperamentet är den intelligent och formbar med stark vilja att vara till lags. Den är vänlig, utan spår av aggressivitet eller blyghet.

Huvud:
Huvudet skall ha bred skalle och markerat stop. Det skall vara välmejslat utan köttiga kinder. Käkarna skall vara medelånga, kraftiga, aldrig snipiga. Nosspegeln skall vara bred med väl utvecklade näsborrar.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, bruna eller nötbruna. Uttrycket skall vara intelligent, lugnt och vänligt.

Öron:
Öronen skall vara ansatta tämligen långt bak på skallen och de skall bäras hängande tätt intill kinderna. De får inte vara stora och tunga.

Bett:
Starka käkar och tänder med perfekt, regelbundet och komplett saxbett.

Hals:
Halsen skall vara torr, stark och kraftig och ansatt i ett väl tillbakalagt skulderparti.

Kropp:
Bröstkorgen skall ha god bredd och gott djup, med väl välvda, tunnformade revben. Ryggen skall vara plan. Ländpartiet skall vara brett, kort och kraftigt.

Fram- och bakben:
Skuldrorna skall vara långa och sluttande. Frambenen skall ha god benstomme och vara raka från armbågarna till tassarna såväl från sidan som framifrån sett.

Bakstället skall vara välutvecklat och får inte slutta mot svansen. Knälederna skall vara välvinklade och hasleden lågt ansatt. Kohasighet är absolut inte önskvärt.

Tassar:
Tassarna skall vara runda och kompakta med väl välvda tår och välutvecklade trampdynor.

Svans:
Svansen är ett kännetecken för rasen; den skall vara mycket tjock vid ansättningen och smalna gradvis mot spetsen. Den skall vara medellång utan fana men vara täcktrunt om med kort, tjockt, tätt hår, vilket ger svansen ett rundat utseende s k "uttersvans". Den får bäras glatt men aldrig ringlad över ryggen.

Rörelser:
Rörelserna skall vara fria och tillräckligt marktäckande och parallella fram och bak.

Päls:
Pälsen är ett speciellt särdrag för rasen. Den är kort och tät utan vågor eller fransar och känns jämförelsevis hård vid beröring samt har vattenavvisande underull.

Färg:
Enfärgat svart, gul eller lever/chokladfärgad. Gult får variera från ljust krämfärgad till rävrött. Liten vit bringfläck är tillåtet.

Mankhöjd:
Idealmankhöjd för hanhund 56-57 cm.
Idealmankhöjd för tik 54-56 cm.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Schäfer

Till toppen

Bakgrund/ändamål:
Föreningen för tysk schäfer, med säte i Augsburg, Tyskland, medlem i Verband für das Deutsche Hundewesen e. V. (VDH) är som grundare ansvarig för standarden för tysk Schäfer. Standarden utvecklades ursprungligen vid det första klubbmötet
i Frankfurt am Main den 20 september 1899, baserad på förslag av A Mayer och von Stephanitz. Ändringarna gjordes i standarden vid det sjätte medlemsmötet den 28 juli 1901, det 23:e medlemsmötet i Köln/Rhine den 17 september 1909, styrelsemötet i Wiesbaden den 5 september 1930 och avelskommitténs och styrelsens möte den 25 mars 1961.

Standarden reviderades och fastställdes av världsförbundet för Tyska Schäferhund
klubbar vid möte den 30 augusti 1976. Standarden omarbetades vid SV fullmäktige och styrelsebeslut den 23-24 mars 1991.

Den tyska Schäferhundklubben, vars planerade avel startade efter klubbens grundande 1899, baserades på hundar som härstammade från central- och syd-
tyska vallhundar med slutmål att skapa och avla fram en hund, i högst grad lämplig för bruksändamål. Med detta som mål framställdes standarden för tysk schäfer, avseende såväl fysisk byggnad som temperament och karaktärsegenskaper.

Helhetsintryck:
Den tyska schäfern är en medelstor hund. Den skall vara något lång sträckt, stark och muskulös. Extremiteterna skall vara torra och ben stommen stark.

Viktiga måttförhållanden:
Mankhöjden för hanhund         60-65 cm
Mankhöjden för tik                 55-60 cm

Kroppslängden överstiger mankhöjden med ca 10-17%.
 

Uppförande och karaktär:
En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps, vakt-, skydds-, tjänste- och vallhund.

Huvud:
Huvudet skall vara kilformigt och i proportion till kroppen (huvudets längd skall vara ca 40% av mankhöjden), varken för brett eller för spetsigt. Huvudet skall vara torrt och med lagom bredd mellan öronen. Pannan, sedd framifrån och från sidan, skall endast vara måttligt välvd och utan eller med svagt antydd mittfåra.

Proportionen skalle - nosparti 1:1. Skallens bredd motsvarar ungefär dess längd. Skallen löper (sedd uppifrån) från öronen likformigt avsmalnande mot nosen, längs ett sluttande men inte utpräglat stop och övergår i det kilformiga nospartiet. Över- och underkäke skall vara kraftigt utvecklade.

Nos:
Nosryggen skall vara rak. Konkav eller konvex nosrygg är inte önskvärt.
Nostryffeln måste vara svart.

Läppar:
Läpparna skall vara strama, väl åtliggande och mörkfärgade.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning snedställda. De får inte vara utåtstående. Ögonens färg skall vara så mörka som möjligt. Ljusa, stickiga ögon är inte önskvärt, då de påverkar uttrycket på ett ofördelaktigt sätt.

Öron:
Den tyska schäfern skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående och liksidigt burna (inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga och med öronmusslan riktad framåt. Vippöron och hängöron är felaktiga. Bakåtlagda öron i rörelse och i vila är inte fel.

Bett:
Bettet skall vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder enligt tandformeln). Den tyska schäfern har saxbett, d v s överkäkens framtänder skär saxartat över underkäkens. Överbett, underbett eller tångbett är felaktigt liksom större mellan-
rum mellan tänderna (tandrad med luckor). Felaktigt är också rätlinjig framtands-
rad. Käkarna skall vara kraftigt utvecklade med tänderna djupt inbäddade i käkarna.

Hals:
Halsen skall vara stark och muskulös, utan löst halsskinn eller hakpåse. Halsen
bärs i ca 45^o vinkel till kroppen.

Bröst:
Bröstet skall vara tämligen brett. Bröstkorgen skall vara så lång som möjligt och välutvecklad. Bröstdjupet skall utgöra 45-48% av mankhöjden. Revbenen skall
vara ganska välvda. Bröstkorgen varken tunnformad eller flat.

Rygg:
Rygglinjen löper från halsen längs den väl markerade manken, den obetydligt sluttande ryggen och det lätt sluttande korset, utan synligt avbrott. Ryggen är fast, kraftig och muskulös. Länden skall vara bred, väl utvecklad och muskulös. Korset skall vara långt och lätt sluttande ca 23% och omärkligt övergå i svansansättningen.

Svans:
Svansen skall räcka minst till hasen, dock ej längre än till mitten av mellanfoten. Svansens hår är något längre på undersidan och svansen bäres i en mjuk utåtböjd båge. Då hunden är exalterad eller i rörelse reser den svansen men den får inte lyftas över horisontalplanet. Operativa ingrepp är förbjudna.
 

Framben:
Frambenen skall sedda från alla sidor vara raka, och sedda framifrån absolut parallella. Skulderblad och överarm skall vara lika långa och medelst kraftiga muskler vara stadigt fästade vid kroppen. Den ideala skulderblads- och över-
armsvinkeln är 90^o, men når i regel upp till 110^o. Armbågen får varken i vila eller
i rörelse vara vare sig utåt- eller inåtvriden. Underarmarna är från alla sidor sett raka och sinsemellan absolut parallella, torra och muskulösa. Mellanhandens längd skall vara 1/3 av underarmens, och vinkeln till underarmen skall vara 20-22^o. Fel vinkel, d v s en alltför vinklad mellanhand eller en alltför stel mellanhand minskar bruksvärdet, i synnerhet uthålligheten.

Framtassar:
Framtassarna skall vara runda, väl slutna och välvda med hårda trampdynor. Klorna skall vara kraftiga, välvda och likaså mörka.

Bakben:
Bakbenen skall vara lätt bakåtställda, och sedda bakifrån vara parallella. Lår och underben skall ha ungefär samma längd och bilda en vinkel på ca 120^o. Låren skall vara kraftiga och muskulösa. Hasen är fast och väl utvecklad. Mellanfoten under hasen skall stå lodrätt.

Baktassar:
Baktassarna skall vara slutna och lätt välvda. Trampdynorna skall vara hårda och mörka, klorna kraftiga, välvda och likaså mörka.

Rörelser:
Den tyska schäfern är en travande hund. Extremiteternas längd och vinkling skall vara avpassade till varandra på ett sådant sätt att bakbenen och frambenen kan förflyttas lika långt under kroppen utan att rygglinjen väsentligen förändras.

Varje tendens till övervinkling av bakbenen minskar styrkan och uthålligheten och därmed försämras bruksegenskaperna. Om kroppsbyggnad och vinkling är korrekta blir rörelserna vägvinnande och marknära och ger därmed ett ledigt, ändamålsenligt intryck. Vid jämnt och lugnt trav bäres huvudet framsträckt och svansen något
lyftad, varvid en oavbruten mjuk obruten rygglinjen från öronspetsen längs nacken och ryggen ända till svansspetsen framträder.

Hud:
Huden skall vara (löst) åtliggande, dock utan att bilda veck.

Päls:
Den tyska schäferns korrekta päls skall bestå av stickelhår och underull. Täck-
håret bör helst vara tjockt, rakt och hårt, samt ligga slätt. Håret skall var kort på huvudet, inklusive inre delen av örat, framsidan av benen, tassar och tår. Det skall vara något längre och tätare på halsen. Håret är längre på benens baksidor ner till hasleden och lårens baksida är rikligt hårbeklädda.

Färg:
Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå tecken. Enfärgat svart eller grå, grå med mörkare skiftning. Svart sadel och mask. Obetydliga små vita tecken på bröstet liksom mycket ljusa insidor på benen är tillåtet men ej önskvärt. Nostryffeln måste vara svart hos alla färgvarianter. Avsaknad av mask, ljus eller stickig ögonfärg liksom ljusa eller vitaktiga tecken på bröst och benens insidor, ljusa klor och röd svansspets skall bedömas som pigmentbrist. Underullen skall vara ljusgrå. Vit färg är inte tillåten.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna var fullt utvecklade och normalt belägna
i pungen.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Svåra fel:
Alla felaktiga rastecken som minskar bruksegenskaperna: Felaktiga öron: För lågt ansatta öron, vippöron, inåtställda öron, lösa öron.

Betydande pigmentbrist. Starkt begränsad totalstyrka (brist på fasthet).

Tandfel: (alla avvikelser från saxbett och tandformel om det inte gäller diskvalificerande fel)
 

Diskvalificerade fel:

• Karaktärsfel, bitska och nervösa hundar
   
• Hundar med påvisad svår HD
   
• Monorchider och kryptorchider, liksom hundar med tydligt olika resp.förkrympta testiklar
   
• Hundar med betydande öron respektive svansfel
  
   
• Hundar med missbildningar
   
• Hundar med tandfel gällande avsaknad av: en P3 och en ytterligare tand,  eller en hörntand, eller en P4, eller en M1 resp. M2, eller sammanlagt 3 tänder eller fler
   
• Hundar med bettfel: Överbett på 2 mm eller mer, Underbett, Tångbett på hela framtandsraden
   
• Hundar vars storlek avviker mer än 1 cm uppåt/neråt från tillåten mankhöjd
   
• Albinos
   
• Blåaktig päls
   
• Vit päls (också med mörka ögon och klor)
   
• Långhårspäls (långt, mjukt, icke tätt åtliggande täckhår med underull,  behäng på öron och ben, yviga byxor och buskig svans med behäng nertill)
   
• Långhår (långt, mjukt täckhår utan underull, oftast med mittbena på ryggen. Behäng vid öronen, på benen och svansen).

Till toppen